Hade tänkt lägga upp gårdagens och dagens bild ikväll innan 00.00... men jag måste skjuta upp det igen.
Imorgon kommer de! På dagen troligtvis.

Har legat och vilat hela kvällen och efter att jag skrivit klart det här ska jag, för ovanlighetens skull, vara duktig och gå och lägga mig och sova!
Jag har nämligen blivit attackerad av ett jobbigt förkylningsvirus... host, host, snörvel, snörvel, atjoo!

---

Alla som känner mig vet väl förresten att jag har spindelfobi?
Det har jag verkligen! Och idag, kan jag berätta, stod jag plötsligt öga mot öga med en av de små, svarta, 8-fotade, äckliga fienderna... och jag överlevde! Här är historien:

Det var en varm och solig eftermiddag. Sanna och lillasyster Jenna var ute och myste när de plötsligt fick se ett litet kryp där de satt (nej, spindeln kommer inte än gott folk!). Det var en svart, smal, lång och blank "flygare" som liknade en tvestjärt. Sanna ville visa Jenna att man inte behöver vara rädd för såna, så hon tog upp den i handen och pratade lite med den. När den sedan flög iväg kom det en ny "flygare" i miniformat som Sanna också tog upp och lät flyga iväg. Jenna kallade dem för snyggingar!
Sedan var det dags att gå in och äta middag, så Sanna bar in "sittplatsen" till förrådet, över axeln och gick vidare till köket. Där stod mamma vid diskbänken och morfar hade kommit på besök. Jenna satte sig ner mitt emot morfar och Sanna stod upp och plockade ihop några grejer hon hade lagt på bordet förut under dagen. Hon tittade ner lite med huvudet och skymtade något svart, högt upp på hennes vita tröja. Hon hann tänka att det säkert var en "snygging" som följt med in innan hon insåg vad det faktiskt var... och skräcken flög över henne! Det var en spindel!! Skräcken skjöt upp längs ryggraden, hon fick ett förlamande tryck över huvudet och skrek: -iiiiiiiiih!!! Hon skakade och nästan hyperventilerade. Någonstans hörde hon någon som undrade vad det var och någon som blev irriterad för att hon skrek, men det enda Sanna kunde tänka på var att det satt en spindel på hennes tröja! Skräcken höll ett hårt tag om henne, men hon lyckades ändå strax efter skriket, ta tag i tröjans nederkant och dra nedåt för att få spideln så långt bort som möjligt och samtidigt tänka att hon inte ville visa Jenna hur rädd hon var, så att hon också skulle få den hemska fobin. Så hon stängde ögonen, fortsatte dra i tröjan och hoppades på att någon skulle rädda henne. Hon blundade jättehårt och kände halsbandet, som hade lagt sig mot huden efter att hon dragit i tröjan, kittla henne när hon skakade och tänkte att det lika gärna kunde vara spindeln som gick omkring. Någonstans hörde hon mamma, som hade insett varför Sanna skrek och visste om fobin, säga något om ett blött papper. Hon försökte tänka på halsbandet, för hon visste ju att det var det hon kände. Det lugnade hennes andetag nog mycket för att kunna säga: -Ta bort den, ta bort den, ta bort den! Då klev morfar upp och knep spindeln med bara fingrarna och räddade Sanna. Då började skräcken sakta smyga sig bort ur kroppen. Hon tog ett djupt andetag och kände sig alldeles utmattad och skakig. Hon överlevde...

Nu kanske några bättre förstår hur det är att ha en fobi..? :)
Det var riktigt tur att den satt still på tröjan, annars vet jag inte vad som hade hänt! Hade kanske svimmat av.
Mamma försökte förklara mitt beteende för Jenna med att jag blev brydd och överraskad... jag tror inte hon gick på det. :P

OJ, SHIT! Kl 1:25?! Det tog alltså en hel timma att skriva det där lilla! Jag skulle ju sova... GODNATT!


.